Cecilia Frisendals litografiska stipendium 2024/25

Stipendiet som är ett arbetsstipendium med avslutande utställning började delas ut 2010, då till en mottagare. Året därpå blev det två mottagare och sedan har det varierat mellan en och tre mottagare.

Syftet med stipendiet är att främja utvecklingen av stenlitografi som konstart. Stipendiaten får möjlighet att under ett år arbeta i Litografiska museets verkstad med handledning av erfarna tryckare, trycka en upplaga i snällpressen Johanna och avsluta med en utställning på museet

Medlemmarna i årets jury har varit Susan Gillhög, Amalia Årfelt och Hjördis Oldfeldt.

Att välja ut två stipendiater blad årets ansökningar har varit en grannlaga uppgift eftersom det varit många väl kvalificerade ansökande konstnärer med spännande bilder och många intressanta idéer. Till slut utkristalliserades två väl meriterade konstnärer med dokumenterad kunskap och stor erfarenhet av stentryck.

Juryn har utsett år 2024/25 års stipendiater: Maria Lindström och Tova Fransson, som båda fritt får arbeta i verkstaden under hösten 2024 och våren 2025.

MOTIVERING

Maria Lindström

Maria är välmeriterad och har en stor och djup erfarenhet av att arbeta med stentryck. Hon är utbildad på bland annat Grafikskolan i Stockholm, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Konstfack. Hon har jobbat med och undervisat i litografi i drygt 20 år och önskar nu fokusera på sitt egna skapande genom att fullfölja projektet ”Brev till Doris”, ett slags dagboksanteckningar i litografi.

Det är juryns uppfattning att Maria kan tillföra Litografiska museet både kunskap och engagemang med en mångfacetterad bildvärld och intressanta idéer. Hon tilldelas därför Cecilia Frisendals stipendium för verksamhetsåret 2024–2025

Tova Fransson

Tova är också välmeriterad med utbildningar från Fakulteten för konst i Bergen, Konsthögskolan i Umeå och Grafikskolan i Stockholm. Hon har undervisat i grafik och lett workshops.

Tovas bilder vittnar om intresset för upprepning och förskjutning att utforska papperets och materialets möjligheter och vad grafik är och kan vara.

Juryn tycker att Tovas ambition att utforska materialitet är intressant och vill stödja henne i detta och tillfälle därför henne Cecilia Frisendals stipendium för verksamhetsåret 2024–2025.

Stipendiatutställning

Vernissage 25 februari kl. 12-15

Blue Master

Sitt porslinsöga hade farfar Ebbe fått efter en olycka på sin motorcykel av märket Birmingham Small Arms Company. Det har berättats hur det där ögat en gång trillat ut mitt under en julklappsutdelning och att det till barnens förfäran ramlat rakt ner i tomtesäcken.

Bland farfar Ebbes kvarlåtenskap fanns ett plåtskrin med kryptiska prylar och verktyg. På en kanariegul ask med elegant etikett kunde man läsa ”Litoghraphic Crayon No. 1 W Korn 120 Centre Street New York”.

Engelskan begrep jag mig inte på, men innehållet var desto enklare för kritor vet ju varenda kotte vad de är till för: att teckna skörk med kåbåjshatt å revålver. Men kritorna var special-klibbiga, halkade runt på pappret som en berusad isdansös och lämnade sliriga spår efter sig svartare än natten. Det här är ju nästan som att rita med lakritsstänger, tänkte jag och gav upp.

Med den industriella revolutionen exploderade tillgången på konsumtionsvaror. Dagligvara, vardagsvara, förbrukningsartikel och kapitalvara – allt var välkommet och man ville gärna se sina prylar i ljuset av världsvan paketering och färgglad reklam.

Alois Senefelders uppfinning – den litografiska tryckmetoden – passade som hand i handske i du nya sköna värld. Nu kunde man massproducera både text och bild för en spottstyver. Ivar Krüger förstod genast refrängen och med säkerhetständstickor i exotiska paket erövrade han halva universum och kunde bygga sitt Xanadu. Ebbe å sin sida parkerade motorcykeln utanför Göteborgs Slöjdförening. Med avklarad examen surfade han med i en våg av svenska litografer som kom att etablera sig under svensk mellankrigstid.

Bland farfar Ebbes alster är cigarettmärket Blue Master något av en favorit. På paketet syns en vit häst i månljus och midnattsblå himmel. Cigaretterna tillverkades av norska Tiedemanns Tobaksfabrik. De säljs än idag men i stället för visuell poesi paketerar man numera rökverken med svartvita varningstexter. 

Från botten av nittiotalets finanskris fiskade mamma upp en liten annons i Göteborgs-Posten.

-Ska du inte söka Dômen Konstskola, Björn?

Jag sökte och kom in. På avdelningen för grafik.

-Vad är grafik, mamma?

Dômen hade svaret men ingen litografi. Det är först nu på Litografiska museet som jag kan slipa kalksten och droppa salpetersyra i gummi arabicum. Och för den som inte redan räknat ut det: de där klibbiga kritorna var inte avsedda för barnteckning på papper. Det korrekta underlaget är miljonårig kalksten från ett stenbrott i södra Bayern. Ordet Litografi är för övrigt en sammansättning av grekiskans lithos – sten och graphein – skriva.

Det tar en stund för syran att etsa sig ner i stenen och då blir det en paus i arbetet. Man kan titta runt bland museets föremål och jag började bläddra i en tjock gammal lunta. Vem hittar jag där i ett hav av svartvita gruppfoton om inte farfar Ebbe. På den tiden klädde sig tydligen hela Sveriges litografkår som Humphrey Bogart. Tänk att farfar Ebbe funnits där hela den här tiden bara för att bli återupptäckt på ett museum av sitt barnbarn hundra år senare.

Med samtiden djupt nedsänkt i en fondue av populärkultur och konsumtion är det kanske inte så konstigt att ett tema i min konst blivit varumärken. Men i kulisserna anar jag nu impulser från farfar Ebbe. Att få snurra hjul och valsar i de mäktiga litografi-pressarna känns lite som att låta cirklar mötas över tid och rum. Det är inte bara massproducerade produkter som litografin lyfte fram på ett nytt sätt. Det gick även att skapa en helt ny slags konst. Tänk Ebbe, på sätt och vis är ju du en föregångare till Andy Warhol.

Utställningen är dedikerad till Ebbe Sölve Mattias Kjelltoft och jag vill tacka museet för generöst stöd under min tid som stipendiat.

Björn Kjelltoft, Stockholm 2024